Hur gammal är Dörröds by? Det enkla svaret är att ingen vet, så som är fallet med de allra flesta gamla skånska byar. Arkeologiska fynd kan ge ledtrådar men inte full vetskap. För Dörröds by finns inga fynd som kan kopplas till bybildningen och vi får helt enkelt ta del av äldre skriftliga handlingar. Det tidigaste skriftliga belägget för Dörröd är från 1499 och år 1517 nämns Dörröds kyrkoled. Namnet anses betyda ”den döves röjning”, men det finns även tankar om att förleden kan vara ett växtnamn. I prästrelationerna från 1624 skrivs att det i Vebre socken finns en by vid namn Döuröd och i sammanhanget nämns Hegnedshuset (Hägnaden) och Bilerup (Bilarp) och det framgår att dessa inte ingick i själva byn. Hur denna såg ut eller hur många gårdar den omfattade berättade inte prästen.
  Men i Decimantboken klarnar bilden. Denna jordebok från 1651 är en förteckning över tiondebetalare. Förvisso antecknas allt under ”Veberöd” men med hjälp av senare uppgifter går det att konstatera åtminstone vilka frälsegårdar som låg i Dörröd. Omtalas att Otto Thott hade tre hemman, anslutna till Sövde och Snogeholm, Lage Bill till Dybäck hade två gårdar, Malte Juel till Kågerup ägde två gårdar. Alltså sju frälsegårdar i Dörröd som gav tionde.
  En ännu klarare bild får vi av 1712 års jordebok som berättar att det i Dörröd fanns ett kronohemman (ägdes av kronan, dvs staten i vår tid), nio frälsehemman i byn samt Hägnaden, Bilarp och Spedarp. Till detta kom fem frälsegatehus. För den som inte närmare känner till Dörröd skall berättas att de tre nämnda gårdarna ligger en bit utanför bykärnan.
  Man kan fråga sig varför adeln ägde så många gårdar i Dörröd? Dessutom var det adelsmän som inte bodde i närheten av byn. Förklaringen torde kunna sökas i medeltiden. Herremannens huvudgård kallades sätesgård och under denna fanns en mängd frälsegårdar, utspridda över ett stort område. Frälse betyder att herremannen var befriad från (frälst från) skatt eftersom han ställde upp i krigstjänst. Dessa gårdar var ofta en handelsvara och det byttes, köptes och förpantades rätt friskt. Till detta kom naturligtvis följderna av arvskiften, där ägor splittrades. Men allt eftersom började herremännen mer och mer samla sina gårdar kring huvudgården och då skapades det vi idag kallar de adliga godsen; stora sammanhållna arealer. Men detta till trots kan vi långt fram i tiden hitta s.k. utsocknes frälsegårdar, som de i Dörröd.
  Bilden av byn från tidigt 1700-tal bestod, om än med förändrade ägandeförhållanden, till in på 1800-talet. År 1801 företogs storskifte av utmarkerna till Dörröd. Avsikten med storskiftet var att samla små och utspridda ägor till ett fåtal större åkrar, så att varje gård kunde bli effektivare. Efter upprepade överläggningar delades utmarkerna i olika skiften.
  Åren 1816 – 1829 förrättades enskifte i Dörröd. Enskiftet var betydligt radikalare än storskiftet och nu slogs tegar samman så att varje hemman fick ett fåtal sammanhängande åkrar. Att åtgärden tog hela tretton år är egentligen inte så konstigt. Vi måste tänka oss att den gamla organisationen hade fugerat i många hundratal år, för att inte säga tusentals. Nu skulle mycket slås itu, som vi säger här i Skåne. Man var vana att bo kloss intill varandra och nu skulle någon eller några få flytta ut. Till marker där det både fanns rövare och otyg.
Invid vägen mellan Dörröd och Häckeberga finns ett område som heter Kliderlien. Namnet kommer troligen av det danska ordet ”klitter”, på svenska klättra, vilket alltså blir stigningen man klättrar uppför. Möjligen har vägen ursprungligen varit en del av det hålvägssystem som finns här och en teori till namnet är att man här bitvis fick kliva mellan de rikligt förekommande stenblocken. Men redan 1684 finns vägen på en karta, vilket talar för att den var farbar med vagn.
  Den förste som byggde i Kliderlien var Jöns Hansson som 1829 köpte sin jordlott för 116 riksdaler. Vid en lantmätarförrättning 1838 fanns det åtta hus i Kliderlien och antalet ökade efterhand till femton (år 1914). Således var det ett förhållandevis stort antal människor som levde på Kliderliens små markbitar och möjligheterna att få arbete var små. Särskilt svårt hade man under missväxtåren 1867 (det våta året) och 1868 (det torra året).
Vid det som idag kallas Dörröds fälad men som sedan gammalt var Stackebjer, låg Tvedöradammen. Även här odlades marken upp och det blev tre bosättningar.
På 1820-talet bebyggdes markerna väster om Dörröds by och man anlade den väg som idag går från stora vägen till Hägnaden. Alldeles norr om denna väg när mot gränsen till Grönland låg för övrigt Dörröds mosse där man hämtade torv. I skrivande stund finns här energiskog.
Nästa utvidgning skedde på 1850-talet. Dörröds på den tiden största gård var nr 7 och låg då väster om Dörrödsgården, där vägen svänger skarpt åt norr. Idag finns en äldre boningslänga kvar på platsen. Här bodde på 1700-talet pastorn i Vomb och Veberöd, magister David Harman. Gården hade fyra stora längor och mycket mark och började så smått delas 1827 då en ny gård nr 7 uppstod i sydväst, där många år senare Dörrödsbonden kom att bo.
  Byggnaderna till ursprungliga nr 7 uppe i svängen blev vid något tillfälle förstörda genom eldsvåda, troligen någon gång mellan 1830 och 1850 och strax därefter styckades marken norr om gården upp. Alltså vid dagens väg mellan möllan och fram till kurvan ut mot stora vägen. Här odlade man upp och byggde på 1850-talet och 1860-talet.
Flera av gårdarna och markerna söder om själva bykärnan ägdes fortfarande några år in på 1900-talet av godset Trolleberg utanför Lund. År 1908 köpte nämndemannen Nils Tuwesson på Dörröd nr 8 (Dörrödsgården) alla Trollebergs ägor i Dörröd och sålde dem sedan vidare. Men namnet lever kvar i Trollebergs gård som finns på godsets forna marker i södra Dörröd.

Under 1900-talet har det inte hänt så förfärligt mycket, annat än att byn och omgivningen blivit i det närmaste folktom om dagarna. Förr rörde sig människor jämt och ständigt här på vägarna. Man kom gåendes med en häst eller ko, någon skulle till Hedlunds affär som låg inne i byn, någon annan skulle med säckar till mjölnare Andersson. Idag arbetar de flesta på annat håll.
Några hus har tillkommit och glädjande nog är sammanhållningen av gammalt gott slag. Byalaget lever i högsta grad och sedan några år finns här även ett kvinnogille.

Källa: Minnen från Romeleåsen (Bertil Wilhelmsson)